Skulle jag verkligen orka ?!

Ofta har olyckan redan skett när man på allvar verkligen förstår hur mycket ens nära och kära betyder för en. Om jag ska vara ärlig så funderar jag sällan på hur det skulle kännas om någon i min närhet blev sjuk eller gick bort. Nej. Jag tror helt enkelt inte att jag vågar,  jag har nästan aldrig varit med om den känslan. Och det är jag samtidigt väldigt tacksam över. Men självklart har jag någongång tänkt, men snabbt därefter känt ett starkt obehag och genast bytt tankar. Skulle jag verkligen orka?!.....Jag har växt upp i en frisk och stabil familj, där sjukdomar och dödsfall varit få. Ja jag är lyckligt lottad. Men en dag kommer det hända, och frågan är bara när ?! Om några år eller kanske redan i morgon ?? Dessa frågor gör mig vettskrämd. 

Ni kanske funderar varför jag sitter och skriver om sådant här, men igår när jag kom hem och kramade om min far insåg jag verkligen hur mycket han och alla andra i min närhet betyder för mig. Min far har en längre tid haft väldigt högt blodtryck och med hjälp av olika mediciner förhindrat allvarliga skador. Men för någon månad sedan var han på återbesök hos sin Läkare, han fick klart för sig att medicinerna inte längre hjälper honom. Detta har medfört honom ett antal undersökningar hos Läkaren dem senaste veckorna, men ingen förklaring har framgått.    Varför jag reagerade just såhär igår när jag mötte honom var för de olika maskinerna som var kopplade till hans hjärta, samt en självgående blodtryckspump som satt fastklistrad på honom.  Ja i min mening såg det riktigt otäckt ut - Jag tyckte helt enkelt synd om honom, och kände ett obehag rusa genom min kropp.   

Med min vetskap känner jag till att ett väldigt högt blodtryck kan ställa till det riktigt rejält, ja i värsta fall leder det till....................vill inte ta ordet i min mun, men ni förstår.   Det jag också vet är att min farfar hade samma sjukdom, han drabbades tillslut av an hjärtinfarkt som senare blev hans..........ordet.     Jag vill inte tänka tanken, men den har just passerat.

Min far har ännu inte fått några provsvar, men vi alla hoppas på att det är något som snarast möjligt kan behandlas med enkla hjälpmedel.    

Jag var bara tvungen att få ur mig dessa tankar, och det lättaste är att skriva ned dom.


Kommentarer
Postat av: christine

Usch, förstår att det är jobbigt, men du är stark! Jag håller alla mina tummar för din pappa. Det kommer att bli bra! Kramar

Postat av: Mari

Tack vännen !!! Vet också att jag klarar det här, men när man väl tänker på det känns det tungt.

Åk lite skidor åt mig idag också =)

Kramar

2008-12-06 @ 10:40:56
URL: http://marriie.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0