Mari

Bygga upp pannbenet !!

Alla förutsättningar för en lyckad löptur var på min sida i torsdags. Vädret var toppen, benen ville springa istället för det planerade bröst/triceps-passet på gymmet, tiden fanns och jag kände att jag verkligen ville. Trots detta så fanns den där känslan inte där, när jag tog dom första löpstegen. Allt kändes jobbigt, benen var tunga och löpningen i sig var för stunden inte alls något som är typ det bästa jag vet, tvärtom. Jag ville avbryta och gå hem.

 

Vända om och gå hem är inte riktigt min melodi (hur mycket jag än ville) ska ni veta, så efter cirka 5 kilometer sprang jag fortfarande. Benen var tunga och soffan hemma lockade mer än någon annan gång. Bygga upp pannbenet var något jag fick fokusera på istället, för det var typ så jag kände i torsdags, att det var jag och pannbenet som var ute och sprang. Jag har aldrig någonsin ångrat ett träningspass och inte denna gången heller, trots att allt kändes skit. Så efter 9 kilometer stannade jag utanför porten hemma, klappade mig själv på axeln och kände mig sådär lagomt nöjd.

 

Jag vet inte, men sådana här rundor kanske behövs ibland, för att verkligen uppskatta det underbara lite mer vid andra tillfällen. Eller vad säger ni? Jag hoppas att mitt pannben blev lite tjockare också, för snart tränger kylan igenom kläderna och då behövs pannbenet ännu mer.....

 

Kör ni vidare när känslan är dålig (givetvis ska man stanna om kroppen tar skada), eller vänder ni om och tar igen allt en annan dag?!

 

Igår var det vilodag från allt och det tackar kroppen för idag, för alldeles strax sticker jag ut och tar en runda. Sedan blir det fix och trix i lägenheten :) Vad gör ni?

 

Jag passar på att önska alla löpare i Midnattsloppet lycka till också :)

 

 

 

klunka en celsius och sticka ut, det är fina grejer på lördagsmorgnarna =)

 

 

 

 

 

/ M A R I

 

 

 

Helt rätt att fortsätta! :) Jag har faktiskt aldrig (med handen på hjärtat) avbrutit ett löppass på grund av dålig känsla. Har avbrutit två gånger vid skador, men aldrig för att det känts tungt och tråkigt. Jag tror att det är viktigt (viktigt för vad kan man ju i och för sig fråga sig) att inte ge upp vid motgång. Även en vanlig motionär måste få vilja utvecklas och bli bättre, och då är det nog bäst att lära sig att leva med de lite sämre passen.. Så tänker jag i alla fall. :)

9 km är ju förfärligt bra jobbat! Ska du vara hur stolt som helst över och i synnerhet när det inte kändes ''wiho!''.

Sv; Tackar bugar och bockar snälla du! Jag är hur glad som helst och inte nog med att jag gillar jobbet så är ju en liten extra inkomst aldrig fel. Tror Better Bodies kommer få en hel del beställningar från hädan efter, haha
Kram

Det är exakt den där känslan jag har VARJE gång jag går ut och springer. Så du kanske fattar varför jag drar mig från att göra det? ;) Men om jag ger mig ut så tar jag mig alltid igenom det jag bestämt mig för innan. Skulle aldrig få för mig att ge upp.

Bra jobbat!! :0) och inspirerande! Nu ska jag ta fajterna med pannbenet lite oftare med, tror jag... ;0)

BRA jobbat! Ibland behövs lite pannben, ja. Hur många gånger har man eg inte orkat gå till gymmet, men gjort det ändå bara för att man vet att man mår bra av det i slutändan? Och så vips, så är ett pass gjort och musklerna växer ;) Kram till dig! Trist att det inte blev någon dejt idag, men det går fler tåg.

Ja, såna där pass behövs nog ibland. Även om det rent ut sagt känns för jävligt under tiden. Men efteråt är man ju mer nöjd än någonsin med sig själv. Själv hade jag precis ett sånt pass på spinningen i morse. Då kan man visserligen ta hjälp av ledaren och gruppen för att inte ge upp. Men ändå. På något sätt kommer man starkare ur det ändå. Grymt jobbat med hela 9 kilometer på den känslan! :D